Nej, jag kan inte ens gömma mig ifrån snön i Paris. Idag har de seglat ner för himlen. De vita små, stundtals vackra men mest kalla flingorna. Så länge de endast lägger sig någon centimeter över asfalten är jag nöjd. Det sägs att graderna ändå ska stiga uppemot tiostrecket nästa vecka så jag kan faktiskt stå ut med kalla fötter tills dess.
Idag gjorde jag något man inte ska göra när man har en dörr som endast kan öppnas med en nyckeln. Jag stängde dörren utan att ha den i min hand. Med vetskapen om att detta kunde bringa flera problem vandrade jag hemåt efter en mysig kaffestund med klasskamrater efter lektionen. Jag harklade mig en extra gång och borstade bort snöflingorna från mina kinder. Knackade på hos vår käre dörrvakt och fick praktisera franskan jag lärt mig under mina månader här. Turligt nog förstod han mig, och efter en liten hisstur med lite småsnack på franska, kunde vi tillsammans hitta en liknande nyckel och jag kunde därmed få värma mina kalla fingrar i värmen och kunde därmed inte tacka honom tillräckligt för hjälpen.
Det är vid sådana här tillfällen jag kan känna en gnutta stolthet över vad jag faktiskt har lärt mig. I augusti hade jag högst kunnat få fram ett merci till skillnad från idag då jag till och med kan kallprata lite smått på språket.
Dock tänker jag inte berömma mig själv allt för mycket förrän jag håller certifikatet i min hand som ett tydligare bevis.
Imorgon är det sista lektionen med vår käre madame och jag kan inte låta bli att tycka det är en aning ledsamt då jag under månadernas gång fått rejält tycke för henne och även min klass. Och egentligen bör jag nästan tacka min kära lärare för att ha lärt mig så pass bra franska att jag faktiskt får sova i min säng inatt och inte vara utelåst i kylan.
Fina dagar i Köpenhamn gjorde mig inte bara varm i hjärtat av att återse delar av min familj utan jag fick uppleva en smärre köldchock. Konstant snöande och allt för tunna kängor resulterade i blöta strumpor och lite småsvordomar om slask. Dock var det en liten bagatell i det hela då jag fick spendera mysiga dagar med god mat, hotellfrukost och en riktig säng. Lämnade snön igår och efter att suttit på ett plan och sträckläst diverse tidningar landade jag återigen på fransk mark. Trött efter hektiska dagar och med lite halsont valde jag att istället för att dricka vin på Motel att spendera kvällen i sängen, med taxfree choklad och The Smiths.
Idag byttes hotellfrukosten ut mot baugette tradition och en Pain aux raisins till efterätt. Inte allt för dåligt. Snön är utbytt mot torr asfalt och mina fötter kan inte ha varit gladare åt det faktumet. Idag är det vegan day i Paris och även första advent. Något som däremot mer än gärna hellre hade spenderats i Sverige med glögg och lussebullar.
Lite mer än en vecka kvar till det skriftliga provet kommer att inträffa. Provet som skall bestämma om jag egentligen lärt mig någon franska överhuvudtaget under min vistelse i Paris. Jag är nervös. Mest för att jag skall få ett hjärnsläpp, göra slarvfel och därmed inte få tillräckligt med poäng. Det kommer bli svettigt. Men samtidigt som jag känner en krypande ångest är jag ändå rätt lugn. Jag har trots allt lärt mig otroligt mycket. Och om det nu av någon outgrundlig anledning inte går som jag vill, kommer jag självklart vara bitter och sur, men samtidigt veta att jag lärt mig saker som inte ett prov kan bevisa. Även om en viss svensk myndighet vill få det svart på vitt, och även jag själv innerst inne. Dock skall jag varken ta ut förlust eller seger i förskott. Tiden får visa om vinden blåser min väg eller ej.
Imorgon flyr jag den franska huvudstaden för att inta den danska. Några välbehövliga vilodagar väntas och ett efterlängtat möte med ena hälften av min familj.
Igår fick Jennie Abrahamson mitt svenska hjärta att bulta lite hårdare. Spelning på International. Öl för 6 euro och trevligt sällskap. Det disskuterades om framtida val. Hur ska man kunna veta vad man vill. När är man säker. Men bland alla ämnen kunde det konstateras en sak. Svenskar är snyggare än fransmän överlag. Punkt. När klockan blev elva var det dags att kliva ner i källaren och skåda den vackraste kvinnan i lokalen. Och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Efter fin godnattsång tog de förväl. Ännu en gång träffar vi på en fransman som studerar svenska. Men just denna kväll känns det inte alls konstigt. "Are you the singer" viskar en kille utanför. Nej, säger jag och blir lite generad för just ikväll var det den finaste komplimangen jag kunde fått.
Har sedan i torsdags varit fullt upptagen med att pussas med en fin kille. Idag lämnade han mig för kalla Sverige. Om en månad är det jag som är på väg till staden jag lämnade i augusti. För att stilla min saknad av mjuka kramar och lent hår äter jag choklad och försöker göra läxan fast huvudet är lite för trött. En månad kvar i den franska huvudstaden och samtidigt som jag vill njuta till fullo av min sista tid här kan jag inte hjälpa att ibland önska att dagarna kunde gå lite snabbare.
I Sverige är det snökaos, Sandviken omnämns i Aftonbladet och SMHI utfärdar en klass 2-varning över Gästrikland. Det är då snöhataren i mig njuter. Älskar och kanske till och med hånar alla stackars frusna svenskar när jag själv går på bar asfalt under träd som fortfarande har löv kvar. Jag skjuter upp vintern ett tag till och känslan av att inte behöva tampas med snöoväder varje morgon är rätt behaglig om inte underbar.
En gång tyckte jag att en svensk fotbollspelare med födelsemärke på näsan var det sötaste jag sett. En gång var jag lite små förälskad i Björn Dixgård. Nu tycker jag nog de flesta av mina tonårsförälskelser just var temporära påhitt. Dock finns det en kille jag fortfarande blir lite smygkär i varje gång jag lyssnar på. En kille som legat högst upp på mina spellistor sedan jag kan minnas. Ibland händer det att jag glömmer bort honom. För att sedan häpnas över hans briljans när jag går hem från skolan. Personen heter Jens Lekman och för några år sedan hade jag kunnat gett min högra fot för att få gifta mig med honom. Idag är jag lite klokare och kanske lite mer realistisk. Dock kommer han nog i många år vara det jag vill lyssna på mest.
Il pleu säger fransmännen och huttrar. Jag instämmer. Regnet har hållit i sig hela helgen och idag gav jag upp min snålhet, blöt och kall på väg till skolan inhandlade jag äntligen ett paraply.
Blöt helg som sagt. Ett litet klubbbesök under en bro. I lördags var det dags att visa fransmän hur man dricker snaps. Pepparkakor, glögg, potatissoppa och prinsesstårta. Vi lärde dem hur man skulle knacka på pepparkakan för att få tre bitar och därmed en önskning, de lärde oss hur man inte ska dricka vitt vin efter rött. Därefter lekar. Galenpappa på franska. När vinet var slut inhandlades det whiskey mitt i natten. En flaska som snabbt dracks upp i takt med att diverse lekar avverkades. Tillslut blev klockan tidigt på morgonen och vi kunde ta den första metron.
Allt för lite sömn gjorde att söndagen gick i trötthetens tecken. Men sånt man får ta när man har har haft en fin kväll dagen innan.
Idag är det måndag. Egentlig sedvanlig måndagsångest men inte denna vecka. Ledig torsdag och fredag innebär endast tre skoldagar. Och på torsdag kommer en fin kille på besök.
Il pleu. Men jag har paraply och snart långledigt.
Kan vara det längsta och mest utlägmnande blogginlägget i min världshistoria. Men ibland är jag rätt generös sådär. Enjoy eller något i den stilen.
En gång hängde jag fasligt mycket på kungen och tyckte det var det coolaste man kunde göra.
En gång klippte jag av mig mitt långa lockiga hår
till kort och färgade mörkt. Varför frågade de, därför sade jag.
En gång gick jag på högstadiet och hängde på skoltoaletter.
En gång slutade jag sista året på grundskolan och fick stipendium för bästa betyg. 3 år bakom mig och i bagaget hade jag min första kärlekshistoria, intriger och diverse annat som man upplever när man är 15 och naiv.
En gång var jag liten och åkte på festival med min bästa kompis. Hängde utanför systembolaget i gummistövlar. Blev bjudna till tältfester. Blandade osmakliga drycker. Skrattade, kände pepp och pussades med pojkar jag glömde namnet på.
En gång började jag på gymnasium. Natur. I den finaste klassen man kan ha. Träffade människor jag alltid vill ha vid min sida och svor över matematiktal på nätterna.
En gång var jag på festival igen. Ännu en gång med min vapendragare plus några andra fina. Solbrända axlar och Håkan Hellström. Sådant som är livet när man är 17.
En gång var jag i Uppsala för att fira in en Valborg. Satt på filt med människor jag tycker om under tiden aprilsolen värmer oss för att i senare sekund låta fingertoppar bli vita.
En gång. Eller där ljög jag. Alltid har jag nog ätit lite pluggvitaminer för att orka vara så himla nördig jämt.
En gång fyllde jag 18. Firade med den största prinsesstårtan i världen och tog krogdebuten tillsammans med fina systrar.
En gång sprang jag mitt första och förmodligen sista tävlingslopp. Stafett tillsammans med de allra bästa 5 sis.
En gång var jag i Paris för första gången och blev kär i en stad.
En gång var jag i Turkiet och njöt av medelhavet med en av de finaste vännerna jag har. Hade en vecka full med fina minnen och trots ett mindre nederlag av ett allt för försenat flyg kan jag inte minnas något negativt.
En gång var det nyår i Stockholm vilket spenderades med de bästa systrarna i världen. Rödvin på duk och dans till total eclipse of my heart efter midnatt.
En gång var jag tvungen att släppa taget om något som alltid kommer vara något av det bästa jag haft.
En gång gick jag sista året på gymnasiet och tyckte att det var rätt fint att vara äldst på skolan. Hade tidningsmöten, studentfik och elevrådsmöten.
En gång var jag på bal. Åkte limousins, skålade i champagne och dansade tills fötterna blödde.
En gång tog jag studenten i regnfall. Blöt men lycklig. Sorglig men ack så fin dag. Kramades med de jag tycker om, snurrig på mousserande och allt för höga klackar.
En gång jobbade jag en sommar på furuvik. Körde karusell, solade på arbetstid och skrattade i smyg åt alla barn.
En gång flyttade jag till Paris. Packade väskan, pussade motvilligt en kille hejdå och vinkades av av de jag tycker om. Och nu är jag här. På Jean Jacques Rousseau. Jag vet inte vad jag är om ett år, ett halvår eller så. Men jag vet att vad som än händer löser det sig. För saker gör det, även för den mest virrigaste flickan i världen.
Det är inte alltid alla gånger jag är glad över att inte bo hemma längre. Som när jag inte har några rena kläder kvar, golvet är smutsigt och kylskåpet ekar tomt. Men oftast är det faktiskt himla bra. Som när man äter choklad och ost till middag bara för att det är vad jag tycker om mest. Och ingens åsikt förutom min egen räknas.
När man var liten föll man jämt men nu ska det vara så jävla hemskt
Dagarna i den franska huvudstaden blir bara färre och färre. Snart sitter jag på ett plan på väg till Sverige. Tillbaka till en verklighet jag lämnade i augusti. Tillbaka till en oviss vardag. Och ju fler dagar som går, desto snabbare kommer dagen då jag måste ta beslut. Oviss vardag som sagt. Framtid. Det finns så mycket jag vill göra. Dock finner jag mig ändå sliten itu. Att inte veta. Vara säker. Är det hjärnan, hjärtat eller förnuftet som talar. Je ne sais pas.
Dagarna blir färre och färre och i samma takt som besluten knackar på min dörr och vill få svar tränger sig snart ett prov oundvikligen in och vill bli tagen på allvar. Jag ska göra dem båda nöjda. Även om jag för tillfället mest vill sitta och lyssna på Säkert! och titta på Paris stjärnklara himmel.
Att något så simpelt som hemlagade köttbullar med potatismos och lingonsylt kan smaka så bra. Underskattat är ordet. Eller så var det bara allt för länge sedan jag åt detta. Chokladpudding till dessert och middagen var komplett. Och i sedvanlig anda åt jag mest, iallafall av chokldpuddingen vilket resulterar i min vanliga paltkoma. Dock kunde jag och min mage ta oss hem från Simones lägenhet vilket var en bedrift i sig. Svensk mat blandat med franska, engelska, danska och svenska konversationer. Sådant som sitter fint en ondagskväll, nästan lika fint som chokladpuddingen i min mage.
