streetsofparis

Livet. Det vi alla lever. Uppelever. Förundras över och häpnas. Ibland blir det som man planerat men oftast inte alls. För mer än ett år sedan besökte jag min nuvarande bostadsort för en semester. Staden välkomnade oss med värme och liv.  Mitt allra sista sommarlov var på sin sluttamp och sista året på gymnasiet stod och knackade ivrigt på dörren för att få komma in och upplevas. Planerna efter var fortfarande diffusa. London verkade fint, volontär har alltid varit något jag tänkt på eller så var det kanske ändå bäst att arbeta ett tag. Men någonstans den semestern började det nog gro. En längtan till att få bo i staden som upplevdes under några intensiva dagar. Idag mer än ett år sedan idén väcktes går jag längs Seine en novemberkväll och upplever Paris från sin allra vackraste sida. Jag går längs Seine för att ta mig hem. Till en lägenhet som faktiskt är min under några månader.

Även om jag ibland tvekat, funderat på att ge upp eller bara försvinna tillbaka till tryggheten ångrar jag mig inte ens sekund.

Jag stannar upp. Blickar ut över det en ljusklädd stad och är otroligt lycklig över hur oförutsägbart det ibland är. Livet.