streetsofparis

En gång tyckte jag att en svensk fotbollspelare med födelsemärke på näsan var det sötaste jag sett. En gång var jag lite små förälskad i Björn Dixgård. Nu tycker jag nog de flesta av mina tonårsförälskelser just var temporära påhitt. Dock finns det en kille jag fortfarande blir lite smygkär i varje gång jag lyssnar på. En kille som legat högst upp på mina spellistor sedan jag kan minnas. Ibland händer det att jag glömmer bort honom. För att sedan häpnas över hans briljans när jag går hem från skolan. Personen heter Jens Lekman och för några år sedan hade jag kunnat gett min högra fot för att få gifta mig med honom. Idag är jag lite klokare och kanske lite mer realistisk. Dock kommer han nog i många år vara det jag vill lyssna på mest.