streetsofparis

Nej, jag kan inte ens gömma mig ifrån snön i Paris. Idag har de seglat ner för himlen. De vita små, stundtals vackra men mest kalla flingorna. Så länge de endast lägger sig någon centimeter över asfalten är jag nöjd. Det sägs att graderna ändå ska stiga uppemot tiostrecket nästa vecka så jag kan faktiskt stå ut med kalla fötter tills dess.

Idag gjorde jag något man inte ska göra när man har en dörr som endast kan öppnas med en nyckeln. Jag stängde dörren utan att ha den i min hand. Med vetskapen om att detta kunde bringa flera problem vandrade jag hemåt efter en mysig kaffestund med klasskamrater efter lektionen. Jag harklade mig en extra gång och borstade bort snöflingorna från mina kinder. Knackade på hos vår käre dörrvakt och fick praktisera franskan jag lärt mig under mina månader här. Turligt nog förstod han mig, och efter en liten hisstur med lite småsnack på franska, kunde vi tillsammans hitta en liknande nyckel och jag kunde därmed få värma mina kalla fingrar i värmen och kunde därmed inte tacka honom tillräckligt för hjälpen.

Det är vid sådana här tillfällen jag kan känna en gnutta stolthet över vad jag faktiskt har lärt mig. I augusti hade jag högst kunnat få fram ett merci till skillnad från idag då jag till och med kan kallprata lite smått på språket.

Dock tänker jag inte berömma mig själv allt för mycket förrän jag håller certifikatet i min hand som ett tydligare bevis.

Imorgon är det sista lektionen med vår käre madame och jag kan inte låta bli att tycka det är en aning ledsamt då jag under månadernas gång fått rejält tycke för henne och även min klass. Och egentligen bör jag nästan tacka min kära lärare för att ha lärt mig så pass bra franska att jag faktiskt får sova i min säng inatt och inte vara utelåst i kylan.