streetsofparis

Tredje dagen i Paris och det känns fint. Luften är fortfarande tillräckligt varm för att gå i shorts och kofta även om det ibland blåser kallare vindar som påminner om att hösten är på ingång. Fransmännen beklagar sig över att sommaren är slut och jag muttrar ikapp även om jag inombords för första gången på länge ser fram emot hösten.

Idag unnade vi oss fin frukost, iallafall frukost med pålägg vilket varit ett sällsynt fenomen de senaste dagarna. En pan de chocolate på det och lördagslyxen blev ultimat.

Gårkvällen bjöd på vin, typiska fransmän, klichéartade repliker, trång bar och dansgolv i en smutsig källare. Lite sådär halvt underbart undergroundkänsla som jag nog någon gång drömt om. Och känslan när första raderna av Jerk it out med Caesars spelas på ett dansgolv, mitt i centrala Paris, väckte små små patriotiska känslor för mitt land.

Kvällens planer innebär vin och matlagning i Porte de Choisy för att därefter ta oss någonstans. Tredje dagen i Paris och det känns fint, himla fint.

Promenerar runt, äter nutella, baugetter, lever snålt, bråkar med ett jobbigt internet, fixar CSN, letar lägenheter, hänger på Svenska Kyrkan, träffar nya människor och andas in Parisluft. Ikväll ska staden visa oss hur man roar sig!

Om några timmar så rullar bilen mot ett Arlanda och ikväll landar jag på fransk mark. Sängen jag nyss bäddade kommer inte att bli uppbäddad av mig. Sitter i mitt rum som är halvt urplockat men samtidigt rätt likt som det vanligtvis brukar se ut. Egentligen har jag nog inte själv insett det faktum att jag faktiskt inte kommer hem ikväll och jag lämnar nu landet lite för oorganiserat än jag kanske egentligen borde. Vuxenlivet är en svindlande dröm i ungdomsåren och fortfarande är, samtidigt som eget ansvar och egna beslut aldrig känts så påtagligt som nu.

Jag tänker på fina vänner som bakar kladdkakor, ger fina lappar eller choklad och låter en prata utan avbrott över en kaffe. Nyfunnen kärlek. Alla jag lämnar bakom mig nu, men som jag hoppas och tror kommer finnas där när jag kommer tillbaka. Min familj som gränslöst ställer upp för mig och som jag oavsett humör kommer sakna.

Sommaren har ramlat förbi och nu står jag här. Jag vet inte vad Paris har att erbjuda, och tanken att jag inom de närmsta månaderna får veta är svindlande, och samtidigt som jag vill lägga mig i sängen och blunda har jag aldrig varit så nyfiken.

Imorgon går planet till landet där rödvin, crossainter och cigaretter konsumeras i överflöd. Landet där man pratar klingande franska och åker metró. Dricker espresso på uteserveringar och studerar människor i förbifarten. Ett land där man ser fina fransyskor vippande på stilettklackar medan man själv sneglar på sina vita converse.

Ett land där jag egentligen inte känner någon, inte kan föra hetsiga diskussioner på moderspråket eller är byggd för att inta socker till frukost. Men vad gör det när man åker till en av världens häftigaste städer för att bosätta sig i ett antal månader. Vad gör det när jag åker till ett land för att få filosofera om livet, skriva långa texter om tankar, kärlek och staden, dansa mig varm på klubbar och träffa spännande människor.

Imorgon går planet från min barndomsstad, min ungdomsstad, min stad där tryggheten finns. Imorgon tar jag steget ut mot det kända för att möta det okända, och inte ens tusen googlingar kan förbereda mig för livet där!