And we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the movies dance at the festivals, dance, dance
Det finns vissa personer som bara med en blick kan se hur jag mår, känner eller tänker. En person som det alltid känns som att det var igår vi sågs oavsett hur länge sedan det egentligen var. En person som säger det jag inte alltid vill höra, för att hon kanske ibland faktiskt vet vad jag behöver bättre än vad jag själv vet.
I december får jag återigen sitta på karlavägen, dricka kaffe och prata bort timmarna som vi gör bäst.
You call me up in the mornings
We’ll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep
Nin-Com-Pop
Satt och lyssnade på Lali Puna under tiden jag försökte förstå mig på franska l'impératif då det plötsligt slog mig att jag hade läst att Lali Puna skulle spela i Paris. Försöker med dåligt internet komma åt en turneplan. Efter någon minuts letande dyker en sida upp som med klart besked berättar för mig att de visst ska spela i Paris, och inte vilken dag som helst, utan just idag. Merdé. Jag tröstar mig från mitt lilla missöde genom att titta på The Wire och dricka vaniljté. Vad vore väl en spelning på Maroquinerie...
I've been waiting for a guide to come and take me by the hand
A fraction of the whole
"Well maybe Bob Dylan was wrong. Maybe you do have to be a weatherman to know which way the wind blows"
Time flies
Ännu en helg har passerat förbi. Fredagen bjöd på sedvanligt prov för att därefter springa iväg och skriva in sig på en extrakurs. En extralektion som nog kommer bli utöver det vanliga pga. en underhållande lärare. Jag hoppas att jag mellan skrattsalvorna kan ta in ett och ett annat nyttigt tips, vilket är välbehövligt som alltid.
Sedan testades det på en studentrestaurang som blev en smått euforisk upplevelse. För 3 euro kunde både jag och Ebba äta oss mer än mätta och sockermonster som jag är, blev jag nästan mest entusiastisk över efterrätten. Innan min Paris vistelse är över kommer detta ställe få mer än ett besök av mig. Något som inte bara sockermonstret i mig uppskattar utan även min studentekonomi.
På lördagen besöktes det en marknad som visades vara ett litet smultronställe för alla secondhandälskare. En varm kofta och en en ypperligt snygg jacka fick följa med mig hem. Regnoväder, hemmafest och l'motel fick avsluta dagen.
Sista dagen i helgen ägnades åt lite museumbesök och mitt naturvetenskapliga hjärta fick sig bli lite mättat efter en evolutionsutställning. Pizza och traditionsenligt tittande på Filip och Fredrik fick sätta punkt för den nästa sista helgen oktober.
Idag är det löning för de flesta. Inte för en student dock. Jag väljer att försöka ignorera faktumet att det är ett vanligare fenomen att det dras pengar på mitt konto än sätts in med att traggla lite verb. Sedvanlig måndagssysla för en minde välbärgad student.
Jag saknar vår fina kvartett ganska mycket ibland
Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge
Idag fick vi det på svart och vitt. Ett papper med datumen för slutproven. Muntligt och skriftligt. Jag sväljer den kommande nervositeten och nickar snällt när Madame Miginiac frågar om jag är i Paris när slutceremonin äger rum. Dock så är det nog mer relevant att fundera om jag får vara med än om jag är kvar. Mer än hälften rätt ska ni ha. 50 %, det borde gå, det kan gå..det måste gå.
Resten av lektionen tragglades det verb för att efter lektionens slut dricka kaffe med klasskompisar. Det och en trevlig promenad hem i höstsolen får en på andra tankar än prestationsångest. Äter couscous från gårdagen och lyssnar på Håkan Hellström. Springer ner till Franprix för att handla choklad. Choklad som äts lite för fort i takt med att läxorna blir mer och mer oförståelig. Tänker på vår lärares mest frekventa svar när vi förvirrade studenter undrar varför det blir så..."parce que"
Sådant som var tråkigt förut.
Att cykla har aldrig hört till mina favoritsysslor. Att cykla i Paris däremot, på stora gator med bilar tutandes och bussar svischande förbi. Det däremot, är en helt annan sak. Jag kan nu stolt säga att; Je prends le vélo à l'école.
Sådant som är lite fint sådär.
Idylliskt höstväder. Kaffe på bänk med solglasögon på nästippen. Promenerande längs Seine. Häng efter lektion med fina tjejer. Internet som plötsligt börjar fungera. Äppel och kanel té. Snart helg. Fina saker som gör att det ibland inte alls känns jobbigt att kunna böja alla verb eller uttala allt korrekt. Ibland räcker det faktiskt med att bara kunna Je voudrais un café noir s'il vous plaît
Perfection it is
Att vara bra på något. Den kittlande känslan av att veta att man är bäst. Bäst på något. Briljant. Perfektion. Det är en fin känsla.
Kanske har den senaste tidens franskanederlag fått mig att glömma hur det känns. Att vara bra på något alltså. Försöker tänka på vad jag är bra på. Vill tro att jag är bra på vissa saker. Jag är bra på att gå vilse och vara disträ men egenskaper som inte alltid är till ens fördel känns inte allt för lockande att sätta på CV:t.
Högstadiets perfektionism tycks vara ett minne blott och även om jag inte saknar varken det eller gymnasiets betygshets saknar jag den brinnande känslan. Av att vara bäst. Få det på svart och vitt. Medioker klingar inte bra i mina öron och har aldrig gjort.
Men så målar jag naglarna med nyköpt nagellack samtidigt som jag blickar ut över hustaken och kan skymta klarblå himmel, ska alldeles strax iväg för att få avnjuta lite svensk musik när den är som bäst. Då känns det bättre, och känslan av att bara vara medioker kanske får räcka. I staden som når det mesta i perfektion.
And she was in love with the world.
En månad kvar till en fin kille kommer på besök. Jag längtar.
Autumn love
Familjelycka
Har även idag blivit moster till en efterlängtad Ärta, en liten flicka. Det är vid dessa tider jag önskade att jag kunde teleportera mig till Sverige.
You said I looked just like Messiah
Dagarna i den franska huvudstaden flyger förbi och jag har snart betat av hälften av min tid här. Känns annorlunda att tänka på hur det blir att åka härifrån då jag hunnit byggt mig en egen liten vardag här. Dock vet jag att så mycket väntar på mig hemma. Högskoleansökningar har skickats och jag lurar runt på diverse jobbannonser. Våren är ännu oklar men innan jag börjar ta itu med den på riktigt ska jag njuta av mina sista månader här.
Har under några dagar varit Les Gobelins-bo, känt mig som en äkta paris-bo och cyklat ikapp med tutande bilar och njutit av det otroligt vackra väder som det bjudits på. Veckan som kommer bjuder sedvanligt på fransklektioner men även ett svenskt inslag i form av en spelning av Shout Out Louds. Fransmännen ska även ägna sig åt sin favorisyssla denna vecka, dvs. att gå ut i strejk. Upprorsmakerskan bor i upprorsstaden, fint det!
I thought you were mine
En månad i Paris har passerat. En månad fylld med otroligt många intryck och upplevelser. Jag hittar bättre nu, har åkt på nästan alla metrolinjer och hunnit smaka på lite för många olika viner ur butikernas sortiment. Dock har det nog ännu inte nått mig riktigt att jag bor här. Ibland på vägen till skolan, vid bron vid Pont Neuf, med Seine under mig och Eiffeltornet på högersida blir jag dock lyckligt påmind om att jag bor i en av världens vackraste städer. Vill försöka att inte missa en sekund av min vistelse, men även vardagen kryper på här. Vardag i Paris är dock helt okej. Bio på en fredag istället för sedvanliga barrundor är mysigt. Prat om existentiella frågor med varsitt glas rödvin i handen är inte heller något att förakta. En månad har gått och Paris blir mer och mer min stad.
Noir
Igår var sorgens dag. Idag bär jag svart för att symbolisera den brinnande förlusten. Valvakan i Les Gobelins, med SVT-play, rosa bubbel och vindruvor. Laddning inför vad vi trodde skulle bli glädjens natt fick ett abrupt slut när siffrorna visade en annan utgång. Besvikelse. Likt den för fyra år sedan när jag svor över att inte fått vara med i den demokratiska processen. Igår, fick jag vara med och bestämma utgången, dock precis som för fyra år sedan gick jag till sängs med ett litet mindre hopp om mänskligheten. Ännu en gång har plånboken fått styra. Egoism, kapitalism och rasism. Jag blir rädd. Arg. Besviken, på människor som inte kan se utöver sin egen existens och tänka på sina medmänniskor. Besviken, mest på alla som fortfarande inte förstått solidaritet och dess innebörd. Det nya arbetarpartiet, pyttsan.
Vad hände med det varma Sverige. Folkhemmet. Socialistiska och röda. Högervindarna blåser allt hårdare och gör mig rädd.
Kanske är det bäst att jag befinner mig långt ifrån mitt hemland just nu. Inte möta människorna som röstat emot solidariteten. Inte vilja veta vilka som röstat för ett kallare Sverige.
Idag bär jag svart för igår dog ett liten del av mitt hjärta som fortfarande trodde på det goda.
Quelqu'un M'a Dit
Efter att haft en smärre motgång i form av krångel med byråkrati och funderingar på hur dessa ska lösas gick gårdagen i en mindre pastellfärg ”svart är inte en färg det är så man känner sig ” Det är hårt med press men samtidigt nödvändigt för framgång.
Kvälls-häng vid Seine med vindruvor och fint sällskap kan dock rädda alla dagar, och utsikten över Notre Dam kan få vem som helst att bli förälskad. I`m not giving up on you yet Paris.
Dont wanna forget my dreams
Jag är många mil från min födelsestad och samtidigt som allt känns rätt så är ändå en gnagande oro i bakgrunden. Leva i nuet och njuta. Men veta vad man vill om några månader, dagar, år, är svårare. Framtiden är läskig men samtidigt kittlande. Beslut är nödvändiga men ack så jobbiga. Jag befinner mig långt från min födelsestad. Staden jag sedan länge varit klar med. Kasta sig ut är otäckt. Paris är en bit på vägen. Önskar det kunde finnas en stopp knapp ibland, få njuta, leva, och inte grubbla över framtida val.
. 
.
First day of my life
Första skolveckan har gått förbi. Har tragglat franska fraser, lyssnat lite för dåligt och ibland inte förstått ett skvatt. Men det är väl så det ska vara antar jag. Dock börjar det klarna en aning, jag hoppas och ber att jag snart kanske kan få till en förståelig fras på franska. Morgondagen bjuder på prov, jag får ångest, nej, prov är inte kul. Håller tummarna att vår Madame väljer den enkla vägen.
Första "ja-jag-är-ledig-från-skolan" helgen börjar gå mot sitt slut och har inneburit och innehållit det sedvanliga vinet. Skrattattack åt oförklarligt affrohår, strosande, suktandes efter lite för dyra klänningar, gigantisk hamburgare, matkoma, skandinaviskförfest, dans, nya bekantskaper och pannkakor efter alldeles för lite sömn.
Hänger för tillfället i Les Gobelins och skall strax ta itu med den ack så mindre trevliga plugghögen.
INGENTING ÄR VETTIGT 05.30
