Noir
Igår var sorgens dag. Idag bär jag svart för att symbolisera den brinnande förlusten. Valvakan i Les Gobelins, med SVT-play, rosa bubbel och vindruvor. Laddning inför vad vi trodde skulle bli glädjens natt fick ett abrupt slut när siffrorna visade en annan utgång. Besvikelse. Likt den för fyra år sedan när jag svor över att inte fått vara med i den demokratiska processen. Igår, fick jag vara med och bestämma utgången, dock precis som för fyra år sedan gick jag till sängs med ett litet mindre hopp om mänskligheten. Ännu en gång har plånboken fått styra. Egoism, kapitalism och rasism. Jag blir rädd. Arg. Besviken, på människor som inte kan se utöver sin egen existens och tänka på sina medmänniskor. Besviken, mest på alla som fortfarande inte förstått solidaritet och dess innebörd. Det nya arbetarpartiet, pyttsan.
Vad hände med det varma Sverige. Folkhemmet. Socialistiska och röda. Högervindarna blåser allt hårdare och gör mig rädd.
Kanske är det bäst att jag befinner mig långt ifrån mitt hemland just nu. Inte möta människorna som röstat emot solidariteten. Inte vilja veta vilka som röstat för ett kallare Sverige.
Idag bär jag svart för igår dog ett liten del av mitt hjärta som fortfarande trodde på det goda.
