streetsofparis

Att vara bra på något. Den kittlande känslan av att veta att man är bäst. Bäst på något. Briljant. Perfektion. Det är en fin känsla. Kanske har den senaste tidens franskanederlag fått mig att glömma hur det känns. Att vara bra på något alltså. Försöker tänka på vad jag är bra på. Vill tro att jag är bra på vissa saker. Jag är bra på att gå vilse och vara disträ men egenskaper som inte alltid är till ens fördel känns inte allt för lockande att sätta på CV:t.

Högstadiets perfektionism tycks vara ett minne blott och även om jag inte saknar varken det eller gymnasiets betygshets saknar jag den brinnande känslan. Av att vara bäst. Få det på svart och vitt. Medioker klingar inte bra i mina öron och har aldrig gjort.

Men så målar jag naglarna med nyköpt nagellack samtidigt som jag blickar ut över hustaken och kan skymta klarblå himmel, ska alldeles strax iväg för att få avnjuta lite svensk musik när den är som bäst. Då känns det bättre, och känslan av att bara vara medioker kanske får räcka. I staden som når det mesta i perfektion.